Har jag ens ADHD? Ja, fast inte alltid märkbart.

Jag har ifrågasatt så många gånger om jag verkligen har ADHD. Jag tvivlar ibland och ibland inte. I vissa perioder så märker vare sig jag eller någon annan av att jag har några symptom på diagnosen. Fast i andra perioder märks det så himla tydligt. Det beror helt enkelt på hur jag mår för stunden skulle jag tro.

Jag har haft en period i skolan då allt varit tråkigt och ointressant, dessutom är jag kär så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det enda jag vill är att spendera tiden tillsammans med honom. Så jag kan inte koncentrera mig på det som är viktigt. Inte alls faktiskt. Vissa dagar är det helt OMÖJLIGT att läsa en enda sida i en bok! Jag glömmer vad jag just läst och måste läsa samma sak 30 gånger känns det som. VADFAN!

Så nog har jag ADHD alltid. Det är bara olika i olika perioder.

Sen så har vi det där med mediciner. Jag mår så HIMLA dåligt av Concerta. jag får social fobi, torgskräck, ångest och panik för småsaker som jag verkligen inte har problem med egentligen, alltså utan den. Så jag har provat elvanse istället. Elvanse fungerar bättre, jag får ingen ångest och liknande, däremot så hjälper den inte alls lika bra med koncentrationen. Så när jag ska göra något som är tråkigt får jag antränga mig till mitt yttersta för att inte bli lockad av sidospår. Idag har jag tänkt börja skriva på en tenta 4 gånger men istället sitter jag och bloggar. Däremot har jag förberett all litteratur, mitt tentadokument och annat.

Pussat älsklingen hejdå. Nu ska vi inte ses på 3 dagar för jag måste verkligen plugga. Ingen av oss är glad åt detta men han hade nåt jäkla möte som han ändå behövde gå på så det var inte mycket att göra åt.

På det stora hela mår jag bra. Börjar jobba som assistent (igen) på samma jobb som jag hade förra sommaren på lördag. Det blir nog bra. Det ska bli SÅ skönt med en paus från studierna och bara jobba.

“Jag har så bråttom att hinna med, att jag inte vet om jag hinner med!”

Att känna sig otillräcklig, röra ihop tider med vänner, viktiga måsten etcetera är en vardagsverklighet för oss med NPF. Svårigheter som vi måste lära oss att administrera i det dagliga livet med högre ansträngning än oss andra.

Jag liksom många andra med ADD/ADHD har levt med detta problem under större delen av mitt liv. Men jag har hittat strategier som fungerar hjälpligt om än inte optimalt.

Jag ska punktvis skriva ner vad som kan vara bra att tänka på för att hitta en balans mellan sociala krav och vardagliga måsten. Jag gjorde detta och det har hittills fungerat för mig om inte helt perfekt, men i alla fall bättre än tidigare, när jag aldrig skrev ner saker och lade ner min själ och mitt hjärta i att ta hand om andra människor framför mig själv. Nyckeln ligger i att hitta en acceptans för att det inte går att klämma ner hur mycket aktiviteter som helst som inbegriper andra människors välmående om man inte tar hand om sitt eget välmående i första hand. Genom att tydligt kommunicera med sin omgivning och att ändra några av sina vardagliga vanor kan man komma långt, speciellt för oss med ADHD.

Vi måste medvetet strukturera och tänka igenom hur vi ska få ihop saker som för många andra går helt automatiskt. Inte undra på att det blir totalt kaos och energilöshet om vi inte har någon medveten strategi för att lösa allting!

Dessa punkter är saker som jag själv har kommit fram till och som har hjälpt mig väldigt mycket. Allting som står här kanske inte fungerar för just dig, som läser detta, men ta till dig de bitar som du tror passar dig och ditt liv på bästa sätt. Det är du som är experten på just ditt liv och din vardag, så du vet ju bäst!

 


Var snäll mot dig själv.

Inse dina begränsningar och döm inte dig själv på grund av dem. Inse att du inte kan finnas till för alla andra människor precis hela tiden utan att du själv, din ork och ditt mående måste få lov att komma i första hand.

Kom ihåg att du inte kan göra allt som du vill och att det är okej.

Det är lätt att dras med när människor kommer med roliga förslag om att träffas och umgås. Och visst är det väl härligt att folk vill umgås med en dessutom! Man vill göra allt och lite till! Men om man märker att det går ut över det egna livet och vardagen så är det dags att säga, okej, dags att skära ner på allt som jag gör!

Skriv en lista på allt som du gör.

Stryk ALLA aktiviteter som du inte verkligen MÅSTE göra. Du behöver inte gå en salsakurs, en målarkurs, jobba heltid, ta hand om ungarna, hinna vara kärlekspartner (om du är det), ta på dig 3 förtroendeuppdrag i ideella föreningar samtidigt som du ska hinna städa lägenheten, laga mat, tvätta och diska.

Prioritera det viktigaste. Sedan kan du göra en grovplanering.

Gör en grovplanering utifrån ditt liv och försök hålla dig till den ( i alla fall på ett ungefär).

Boka inte in saker bara för att vara snäll. Det blir aldrig bra i längden om man bokar in saker med andra människor fast det känns som att man inte egentligen orkar eller hinner med. Skriv en lista på de saker som du verkligen måste prioritera i ditt liv och gör upp ett “ungefärschema” för hur dina veckor ser ut. I detta schema skall inga detaljplaner finnas med, utan det är en grovplanering för veckostrukturen som inte behöver vara exakt. Är du student till exempel så planerar du hur många timmar per dag som du behöver lägga ner på dina studier och sedan kan du detaljplanera utifrån din nuvarande situation mer noggrant och ditt skolschema.

Arbetar du så skriver du ner dina jobbtider.

Övriga saker som ska skrivas in är ensamtid och fritid. Ta dig tid att VILA utan krav några gånger i veckan. Ha en idé om hur mycket tid du har utöver dessa timmar då du har möjlighet att vara social med vänner, familj etcetera.

Utvärdera hur mycket och vad du tror att du orkar med på en vecka.

Vad gör dig trött och distraherad? Vad gör dig inte trött och distraherad? Vad brukar du göra med vänner i sociala sammanhang på din fritid? Är det något som känns extra ansträngande? Är det kaos i huvudet av att umgås i stan? Föreslå till vännerna att ni hellre träffas hemma hos dem eller hos dig under lugnare former i så fall. Hur mycket tid har du kapacitet till att avvara för andra människor? Välj hur många saker du planerar in med andra och vad som planeras in utifrån dina egna energinivåer, måsten och vad som känns positivt för dig själv. Säg nej till människor om du känner dig trött och hängig.

Kom ihåg att det är okej att säga nej ibland och i vissa fall kanske till och med ofta.

Förklara för människor som vill umgås med dig att du har svårt att planera saker i förväg om du har det. Istället för att boka in och bestämma saker på ren impuls, säg att du inte vet om du kan eller orkar just den dagen men att du gärna vill. När dagen som ni pratat om närmar sig så hörs ni av och kollar läget. På så vis blir det lätt att dubbelkolla om den tänkta aktiviteten fungerar just den dagen. De flesta som är ens vänner på riktigt kommer ha förståelse för att du inte vet till hundra procent om du verkligen orkar eller kan. Är du jättetrött dagen före så kan du säga att du är trött men att ni kan höras av när ni vaknat dagen därpå så att du kan känna efter mer noga precis då. Kommunicera noggrant att du verkligen VILL träffa personen så att denne inte känner sig åsidosatt om det är så att du inte orkar den dagen. De flesta med någorlunda förmåga till empati kommer att förstå dig. Den som inte respekterar dig kanske trots alltid inte är en så bra vän och då är det bättre att fokusera på andra människor istället. Vänner ska skänka en glädje, inte prestationsångest.

Använd en kalender!

Jag vet att det är jättesvårt att komma ihåg allt som man tänker att man ska göra. Utifrån grovplaneringen som jag tog upp innan så är det just bara en grovplanering som är grejen. För dessutom behöver alla detaljplaner, möten, läkarbesök, läxor, arbetsuppgifter etcetera alltid skrivas ner. Detta för att nej, du KOMMER inte komma ihåg allt som du försöker hålla i huvudet. I synnerhet om du har ADD/ADHD. Ingen människa är kapabel att komma ihåg precis allt och vi som styrs av impulser och omedelbar viljekraft att göra saker hela tiden får brottas ännu mer med det här.

Det kan vara svårt att komma ihåg att skriva ner allting i en kalender och sedan dessutom vara svårt att komma ihåg att läsa i fanskapet! Försök att göra det till en vana. Fundera på vilken sorts kalender som fungerar bäst för dig. Googles kalender har du enkelt i telefonen som du kan ställa in på att påminna dig om saker. Eller också köper du en papperskalender. Själv har jag skaffat en kalender som är liten och får plats i en liten handväskka eller i jackfickan och ser till att ha den med mig överallt, precis på samma sätt som man gör med plånboken. Om man minns sin plånbok lättare så kan man skaffa en filofax, som är en kombination av plånbok och kalender i ett. Har du skolschema, spara ditt schema i din telefon, så att du alltid kan dubbelkolla där vad du behöver göra denna veckan. Kolla upp om du hittar någon bra mobilapp som kan hjälpa till att hålla en bra struktur utöver om du behöver det.

 

Kommer du på fler saker som kan vara till hjälp?

Fyll på listan och fundera på hur dessa saker skulle kunna förändra din vardag till det bättre. Kom ihåg att det tar en hel del arbete för att ändra vanor i vardagen. Det kommer inte gå över en natt. För mig tog det någon månad eller mer att få in nya rutiner i systemet och faktiskt komma ihåg dem. Nu går en hel del av dessa sakerna på autopilot, men det finns fortfarande saker som jag måste anstränga mig för att minnas. Som att inte göra mer än 1-2 aktiviteter förutom mina måsten per dag, till exempel. För då blir jag jättetrött och får huvudvärk samt blir ofokuserad på personerna som är runt omkring mig! Det måste jag påminna mig själv om ganska ofta och när människor frågar vad jag gör “måndag nästa vecka” så måste jag hejda mig innan jag säger JA till att hitta på något den dagen. Jag säger nästan alltid kanske numera.

Nackdelen är givetvis att somliga kanske inte förstår att det är svårt att veta hur den dagen ser ut. Då kan det vara bra att svara att man har olika nivåer av ork och energi olika dagar och att du hellre känner efter i sista sekunden än att lova saker du ej kan hålla. De flesta uppskattar också den typen av ärlighet och det skapar med lite tur mer empatiska relationer.

 

Lycka till!

Transpersonernas dagliga kamp.

Pessimism får inte ta över ens de stunder då det känns otacksamt när någon inte förstår.

 

Jag för ständigt en kamp för att förbättra samhället. De senaste åren har jag fört en kamp för andra människor. För människor som drabbas av andra problem än vad jag själv drabbas utav. Människor som fått kämpa för att alls få lov att ha rätten till sin identitet, rätten till sina kroppar, rätten att få lov att vara och bli sig själva inifrån och ut på alla sätt som går.

 

Transpersonerna.

Genom politisk aktivism, akademisk utbildning i genusvetenskap, genom att utbilda andra om kön, normer, normkritik, sexualitet försöker jag påverka världen till att bli bättre ur ett transperspektiv.

 

Jag har fört deras talan, deras kamp i hopp om att de ska få ett bättre liv. Men jag har fört den genom att föra vidare de berättelser som de själva berättat för mig. Däremot kommer jag aldrig, aldrig att avslöja enskilda fall. Det får de själva välja, vilka de vänder sig till, pratar med. Det är en privat angelägenhet. Ja, det har jag för ett antal år sedan lärt mig den hårda vägen genom att begå ett misstag som jag aldrig gör om igen. En en lär så länge en lever.

 

Drivkraften till detta kämpande har varit kärlek. En brinnande kärlek som jag känner till ett antal vänner och före detta kärlekspartners som har gått igenom den smärtsamma process som det innebär att vara en transperson.

 

Ibland känns det som att jag inte får någonting för det. Det är ju inte MIN kamp jag för. Jag kan välja att se bort, jag kan faktiskt VÄLJA att inte bry mig om dessa människor. Jag har ju mina egna problem i egenskap av att vara kvinna med en neuropsykiatrisk diagnos som aldrig haft det lätt med någonting. Jag kan stänga av alla andras problem. Skita i andra och sköta mig själv, sluta lägga mig i. Jag kommer ju ändå aldrig få erfara att uppleva det som de går igenom.

 

Eller?

 

Men jag har stått bredvid. Jag har sett deras sorg, jag har hört deras drömmar, hopp, lustar, framtidsvisioner. Jag har också hört historier om allt ifrån kroppsångest till att bli diskriminerad på arbetsmarknaden, att bli juridiskt nekad självklara saker som alla andra tar för givet. Jag har hört om rädslor att aldrig hitta en partner som accepterar deras kroppar som de är, jag har hört om önskningar att på egen hand amputera könsorgan, dödsångest, rädslor, självhat.

 

Jag har hört historier om människor som inte blir behandlade med respekt och förståelse från sin omgivning, som blir utstirrade på stan så fort de går ut för att folk inte kan avgöra enbart av hur de ser ut vilket kön de har. För folk vill så jävla gärna kategorisera in andra i olika könskategorier.

 

Lagen reglerar dessutom kön som enbart två alternativ. Dessa alternativ regleras direkt ett barn föds. Intersexualism förvirrar till och med läkare. När könsorganen är en blandning av snippor och snoppar. Precis om om detta faktum spelade någon roll egentligen? Huvudsaken är väl att det är friska barn? Kön kan de väl få lov att välja i vuxen ålder?

 

Varför har vi juridiska kön alls? Varför anses binära kvinnor och män som den enda möjliga typen av människa när variationerna är ofantliga?

 

Kroppar och hjärnor kan variera från varandra. Känslor, psyke, bekvämlighet och välbefinnande måste väl alltid få lov att gå före vad den stora massan vill tvinga in i olika mallar som skall föreställa vara normalt!

 

Jag är trött på att se människor, fler och fler, som trillar in i mitt liv fara så väldigt illa av denna tvåkönsnorm. Den största delen av alla människor är nöjda med den könstillhörighet som samhället tilldelat dem. Men fler och fler söker hjälp för att den känns fel. Lite som att ha på sig fel kläder. Det är bara det att det är mycket mer djupgående än att ha på sig någon annans kläder. Det är som att ha på sig någon annans kläder och samtidigt försöker hela omgivningen hävda att det visst är dina kläder fast än dina kläder ligger nån annanstans.

Men ingen tror på dig när du säger att det inte är dina.

 

Applicera det på allt ifrån dina kläder, till ditt namn, till ditt personnummer till ditt beteende och till din kropp och förstärk det med cirka en miljon gånger, så kanske du kan sätta dig in i hur dessa personer känner sig.

 

Låter det roligt?

 

Nej. Det tycker inte jag heller.

 

Det är därför jag valt att föra deras kamp. För att jag känner med hur det skulle kunna kännas. Tänk, det skulle till och med ha kunnat vara jag. Jag har bara en väldigt stor tur att just jag inte har drabbats av en sådan olycklig omständighet.

 

Min drivkraft är min kärlek och min empati.

 

Jag må ha egna strider att ta också. Men liksom det är för de flesta, så är det enklare att kämpa mot orättvisor som inte drabbar just MIG. Jag vet att det finns andra som för kampen för oss med ADHD med lika stark drivkraft.

 

Jag fokuserar min kamp på transpersonernas rätt att få vara och accepteras som de är, så jag inte är en av alla dessa som tysta står och ser på när andra människor far illa.


Jag kommer aldrig att vara tyst där utsatta inte orkar kämpa själva och i gengäld tror och hoppas jag att andra inte kommer stå tysta inom de arenor där jag själv inte orkar höja min röst.

Strukturera mera!

Hur gör jag för att klura ut en uppgift?

  • Listor
  • Listor
  • Listor

Det kan ta mig 3 dagar att göra jävla listor innan jag kan angripa själva uppgiften.

Jag måste veta:

  1. Vad jag ska göra (ha ett mål).
  2. I vilken ordning det ska göras (Vad gör jag först respektive sist för att uppnå mitt mål med minsta möjliga ansträngning?)
  3. När det ska göras (Hur lång tid kommer varje moment att ta och när ska det vara klart??)
  4. Hur det ska göras (Vilken information är nödvändig att ha för att kunna uppnå mitt mål?)

Funkar inte utan listor och mindmapping i evighet för att försöka klura ut det här om detta inte redan är angivet i uppgiftens instruktioner från början på ett tydligt och konkret sätt. Vad jag ska åstadkomma får vara abstrakt och otydligt, så länge vägen dit är tydlig. Jag förstår lätt abstrakta teoretiska begrepp och om jag ska göra en abstrakt teoretisk diskussion till exempel så behöver jag veta att jag ska göra just en “teoretisk abstrakt diskussion” annars kommer jag fokusera på fel saker.

De ena listan avverkar den andra och jag glömmer detaljer på vägen för jag är uppslukad av själva målet, helheten som jag vill ska bli helt perfekt. Men helheten kan inte vara perfekt om jag inte kommer ihåg alla bitar som bygger upp den. Vissa bitar måste någon visa för mig och påminna: Titta hitåt!

Jag måste få verktyg till att kunna fokusera lika mycket och lika bra på varje bit i ett modellbygge! Annars glömmer jag några bitar på vägen som sedan kommer saknas!

Jag har alltså fått lära mig strukturera genom att misslyckas 512 gånger.

Nu är jag bra på det om jag får en bra/enkel/gärna punktvis beskrivning om vad det handlar om. Då jävlar går det undan och jag blir överpresterande och innovativ. Som en supermänniska.

Struktur är något som går på automatik för de flesta. Men inte för mig. Inte alls.
Jag har inget sinne för det på automatik utan måste lista ut sådant själv, det är inte självklart för mig i vilken ände man ska börja. Men när jag vet det kan jag göra 4 veckors avancerat jobb på 2 dagar utan ansträngning som en supermänniska med superhjärna som ligger över genomsnittet i sin kapacitet, för det går undan.

Önskar att det fanns förståelse för denna variation på universitetet. Men det är ganska dåligt med det stundtals och vid de tillfällena presterar jag sämre än vad jag hade behövt.

Att ha en diagnos är bra på ett sätt. Jag synar mig själv och vad ja kan respektive behöver öva på så mycket mer nu. Jag kan också formulera vad jag faktiskt behöver! Men en del saker är synnerligen irriterande. Som det faktum att det krävs extremt små saker för att jag ska prestera bättre än vad de flesta människor gör eftersom jag är innovativ.

Min diagnos gör inte mig annorlunda än andra eller så att jag klarar mindre än vad andra klarar. Däremot så kan jag behöva lite verktyg för att strukturera upp saker på grund av att jag lätt blir stressad om jag inte har en exakt plan på HUR jag ska genomföra någonting som kräver flera moment för att det ska bli klart.

  • Jag klarar nämligen inte av att minnas vad som ska göras i vilken ordning.
  • Det behöver jag en tydlig plan för.
  • Gärna i kronologisk ordning och i punktform.

Som när jag genomförde min första större akademiska studie. Ingen talade om för mig vad som skulle ingå i en “forskningsöversikt” och vilka frågor jag skulle reflektera över när jag gjorde den. Det sades bara att jag skulle göra en översikt över tidigare forskning i det ämne som jag hade valt. Alldeles för otydligt för mig som så klart gjorde allting helt fel.

Att jag skulle eftersöka teoretiska resonemang, metoder, globala perspektiv, kunskapsluckor och jämförelser mellan olika akademiska ingångar till mitt valda ämne, det var det ingen som talade om för mig. Det var heller ingen som talade om för mig vad som efterfrågades mer än att det skulle vara en översikt. Jag avgränsade mig därför till en svensk kontext, som kraftigt gjorde att det akademiska värdet på min studie sjönk. När jag, en vecka innan ett uppsatsseminarie då vi skulle diskutera våra nästan färdiga uppsatsresultat och jag hade påbörjat min analysdel – fick besked om att min forskningsöversikt var extremt bristfällig satte detta därför mig i en relativt hemsk situation.

Jag fick börja om från början med allting. Från start. Jag fick läsa igenom jättemycket litteratur, anteckna alla texters huvudbudskap, sammanställa dessa mot varandra, jämföra och slutligen föra en teoretisk diskussion om varför min studie fångar upp vad de andra saknar och vilken empirisk lucka jag uppfyller.

Hade jag vetat från början att det var det här som förväntades av mig så hade min uppsats blivit mycket bättre i sin analysdel eftersom jag då hade sluppit arbeta med alltihop samtidigt.

Dessutom så hade jag glömt att det är smart att skriva efter uppsatsguiden, ett avsnitt i taget istället för att skriva ostrukturerat, allt på en gång liksom. Okej, min text fick en fin och personlig ton i flera avsnitt som jag tror tillför mycket ur genusvetenskaplig metod, men det bidrog inte till tydlighet. Akademiskt skrivande skall vara överdrivet tydligt.

Med tanke på det kravet från forskare och studenter så tycker inte jag att det är så mycket begärt av mig att ha samma krav på kursansvariga. Jag vill ha överdrivet tydliga instruktioner.

Typ: Så här strukturerar du en uppsats, och sedan en lista på vilken ordning momenten ska utföras och gärna en ordentlig beskrivning på hur detta görs så effektivt som möjligt.

Om nån hade sagt till mig:

Tänk på att jämföra nationella och globala forskningsresultat, tex hur ser situationen ut mellan olika länder som har samma typ av situation som den du vill undersöka.

Om nån hade sagt det, i början på terminen, så hade jag blivit lycklig. Det hade sparat mig stress och att arbeta dygnet runt i en hel vecka.

Jag klarade det, men jag fick uppfinna en struktur själv. För ingen talade om för mig innan hur man gör och vad som är mest effektivt.

Mitt sätt må vara nyanserat och personligt men det passar inte när saker ska tryckas ner i en mall. Nån måste tala om för mig HUR den mallen ser ut och hur en på bästa sätt klämmer in sig i den.

För jag kommer aldrig förstå mallen om ingen talar om för mig hur man arbetar för att få plats i den.

Jag tänker alltid utanför boxen, aldrig innanför den. För att jag ska vara innanför måste nån faktiskt tala om för mig hur man får plats i den. För det vet inte jag. Det måste jag varje gång försöka lista ut och det tar en himla massa energi och jag gör alltid fel. Fokuserar på fel saker. På fel detaljer. Fastnar i detaljer i min eftersträvan efter perfektion.

Men det är MIN perfektion, inte andras perfektion och det gör att jag förblir ojämn. Vissa textstycken blir geniala och vissa bristfälliga. Det beror helt enkelt på att när jag inte fått instruktioner så har jag inte hunnit vara lika noggrann med alltihop, jag bygger en bit i taget om jag har ett mål men jag måste veta om vilka delar som behöver passeras innan jag kommer fram. Får jag veta det för sent så måste jag rusa och vissa delar blir slarvigare än de allra första.

Som ett modellbygge:

Jag har en helhetsvision men för att få en helhet så måste jag inte bara bygga modellen utan också färglägga varje bit. Om jag inte får lika mycket tid åt att färglägga dem så blir några finare än de andra och modellbygget blir fint på sina håll men slarvigt på andra. Nån bit trillar fel om jag inte får veta i förväg hur just den biten ska passa ihop med dom andra i förväg. När jag sedan inte hinner vara lika noga, på grund av bristande instruktioner från början så måste jag skynda mig att bygga klart. Då blir resultatet helt okej efter omständigheterna men det kommer gnaga i mig, för jag VET att jag KAN BÄTTRE.

Jag vet hur bra jag är. Så det känns så himla onödigt att lägga massor av tid och energi bara på att luska ut hur de olika delarna ska sättas ihop, när nån bara kan visa mig – du, det gör man sådär.

Sen kommer jag uppfinna 25 olika sätt att göra det hela ännu bättre och ännu mer effektivt på vägen, för det är sådan jag är, jag hittar alltid nya sätt att göra saker på. Så plötsligt har vi 25 nya sätt att göra ännu bättre modeller än den som jag utgått ifrån i grundskedet. Jag kommer se brister i existerande system och “varför gö vi inte så här, det blir mer effektivt” om jag bara känner till det förbannade systemet!!! 

Det vore trevligt att bara få tydliga riktlinjer som jag kan få utveckla till nya innovationer så som jag faktiskt kan. Begränsade instruktioner kommer göra mig handikappad men tydliga riktlinjer kommer göra mig till ett geni.

Till alla människor jag har eller har haft relationer till.

Okej, jag var en aning trött på folk nyss. men okej, jag har ändrat mig. Här kommer lite kärlek till alla mina vänner som finns i små eller stora doser i mitt liv. Jag älskar er.

Det här är tillägnat alla människor som är en del av mitt liv på något sätt. Stor eller liten. Flera av punkterna handlar om ‘sexuella relationer’ och ännu fler handlar om ‘platoniska relationer’. Gemensamt för alla punkter är att alla är viktiga. Är du eller har varit en del av mitt liv, stor eller liten del av det – ta då åt dig, för allt i världen.

Förmågan att ta varje person som trillar in i ens liv som de är, det är få förunnat. De flesta människor har ändå någon form av krav på sina medmänniskor. men grundkraven tror jag brukar vara ganska likartade ändå, oavsett hur relationerna ser ut.

De grundläggande kraven borde egentligen vara så enkla för de allra flesta att uppfylla, men ändå är det få som faktiskt uppfyller dem.

Jag tänker mig att jag försöker definiera det. Vad förväntar jag mig av andra människor? Det jag kommer fram till är så förvänansvärt enkla saker som trots sin enkelhet verkar ta åratal för många människor att förhålla sig till. Inklusive jag själv.
Nu, vid 30 års ålder kan jag över huvud taget närma mig att sätta ord på mina förväntningar. Hur något så enkelt kan vara så svårt är för mig en gåta men samtidigt en självklarhet.

1)
Var snäll mot mig så är jag snäll tillbaka
2)
Var alltid ärlig mot mig och tala om vad du förväntar dig av mig och vad du önskar dig i just vår relation så ska jag göra mitt bästa för att göra samma sak
3)
Vad medveten om att din relation till mig inte har att göra med relationer till andra människor, alla relationer är fristående från varandra.
4)
Tala om (ofta) vad du tycker om mig, var inte rädd för att sätta ord på dina känslor, talar du inte om det för mig så blir jag rädd och tror att du inte tycker om mig eller att jag gör något fel/inte duger som jag är.
5)
Ta emot mitt budskap när jag bekräftar vad du betyder i mitt liv, för mig, du ÄR viktig.
6)
Förstå att många människor är viktiga för mig, på olika sätt.
7)
Förstå att nr 4 inte gör DIG mindre viktig för mig men inte heller innebär att jag kommer ställa krav på vad du ska känna för mig.
8)
Om jag säger att jag älskar dig betyder det att jag berättar om en känsla som jag har.
9)
Mina känslor är inga krav på dig, det är enbart mina känslor, jag kan inte kräva att du känner samma sak som jag och det betyder inte att jag vill planera hela mitt liv utifrån vilka känslor jag råkar ha.
10)
Att jag känner någt för dig betyder inte att jag desperat vill ha ett äktenskap/ett samboskap eller vill äga dig som någon slags ägodel eller ha dig för mig själv – det vill jag inte.
11)
En känsla av att tycka om någon är förutsättningslös och kravlös, men det betyder mest av allt att jag vill dig väl, jag blir glad om du är glad och ledsen för din skull om du är ledsen.
12)
Förstå att om du inte är ärlig mot mig så kommer jag att bli helt förkrossad över att ha blivit förd bakom ljuset.
13)
En relation är föränderlig över tid, förutsättningar och livssituationer förändras. Vi kan bara finnas för varandra så långt som vår egen kapacitet tillåter, om en person dras ned så far den illa och om en far illa så far båda illa. En person kan inte bära fler.
14)
En person som en har en relation med är inte ens psykolog, det är just bara en person som finns i ens liv och man bryr sig om varandra och vill varandra väl. Hjälp gärna och lyssna gärna men om en person mår för dåligt kan inte en partner/vän etc vara ansvarig för psykiatrisk behandling. Hjälpa varandra är bra, men djupa problem kräver professionell behandling och stöd.
15)
Det är okej att sätta gränser på ett konstruktivt sätt om det blir överväldigande att ta till sig av en annan person. Vi ska finnas för varandra men inte dö inombords för varandra.
16)
Om du blir ledsen eller arg, tala om det direkt för mig och tala om varför på ett jättetydligt sätt. Ofta beror sådant på missförstånd. Fråga hellre vad jag menar om du tar illa upp för något, för jag garanterar att jag aldrig vill dig illa även om jag har ett annat synsätt än du har på något. Det är bättre att prata i lugn och ro och försöka lyssna på varandra.
17)
Förstå att bara för att jag skrivit den här listan så betyder det inte att jag själv aldrig begått några fel. Jag kan givetvis själv råka bryta mot mina egna önskningar om jag är ledsen, arg, deprimerad, trött, disträ och detsamma kan du och det förstår jag om du bara talar om det för mig.
18)
Vet att oavsett vilken roll du spelar i mitt liv så älskar jag dig på ett eller annat sätt. Annars skulle du inte få finnas i mitt liv.
19)
Ibland glömmer jag att punkt 18 gäller mig också. Påminn mig gärna dagar då jag är nedstämd, så lovar jag försöka påminna dig dagar då du är nedstämd.
20)
Inse att jag värderar alla människor jag älskar på ett likartat sätt. Den ena relationsformen behöver inte vara mindre viktig än en annan. Vänner, sexpartners, kärlekar, familjemedlemmar osv är alla dynamiska, föränderliga relationer som måste reflekteras över och omvärderas hela tiden. Vissa fungerar långvarigt och lyckligt och vissa bryts, men de är alla viktiga och existerar på grund av kärlek, förståelse och ödmjukhet inför varandras liv och behov. Du är ju viktig för mig och de stunder vi delar/delat är minnen som skänker mig lycka.
21)
Det enda jag önskar är att du är lycklig och jag blir lycklig när du är lycklig.
21)
Min största förhoppning/önskan är att få vara en del av ditt liv för jag vill ha dig i mitt.
22)
Du är värdefull, vacker, strålande och underbar i mina ögon för du är en av de människor som berikar mitt liv genom att bara existera.
23)
Varje delad stund är att ge och ta av oss själva. Det finns ingen vackrare gåva. Spenderad tid är investeringar i goda relationer.
24)
Du får en bit av mig varje gång vi ses och jag får en bit av dig. För min del så får du behålla det jag ger och jag kan inte ta tillbaka det för varje möte med en annan människa lämnar spår i mig. Du har format mig inför framtiden genom att bara finnas till och skapa minnen med mig.
25)
Varje ögonblick räknas.
26)
Hur du bemöter mig har betydelse för vem jag blir i framtiden.
27)
Allt jag är, är en produkt av tidigare erfarenheter. Alla som funnits i mitt liv har format mig till den jag är idag.
28)
Min tid är min gåva till dig för min tid betyder att DU har eller har haft min villkorslösa kärlek. Jag ser din tid som en lika stor gåva till mig som den jag ger/har gett även om du inte ser det likadant, för givetvis finns varierande synsätt på vad tid betyder.
29)
Tack för att DU finns.
30)
Du är med och skapar mig genom att forma mitt liv och jag älskar dig för det oavsett vilken roll, stor eller liten du spelar/har spelat i mitt liv. ♥

Lyckorus!

ANTAGEN!

GS2101 Critical Studies on Gender Equality Policy and Diversity
Spring 2015
Gender Studies
Gendering Practices: Master’s Programme 2015
GS2101 Critical Studies on Gender Equality Policy and Diversity, 15 hec

Relationer: Helvete. Jag tycker ju inte ens om människor!!

Vad vill jag ha av relationer? Hur många relationer vill jag ha? Sexpartners?

Vill jag ha tvåsamhet? Poly? Primärpartner? Flera primärpartners? Relationsanarki?

En sak är säker. Med relationer kommer olika krav. Jag kommer ställa krav. De kommer ställa krav på mig. Jag kommer bli skitförbannad & trött ganska snabbt.

 

Jag hatar att anpassa mig efter andra människor. I alla fall om deras behov krockar med mina egna. Jag har svårt för folk som vill sova för tidigt på kvällen. Jag har svårt för folk som vill vakna tidigt på morgonen. Prata inte med mig på morgonen. Jag får lätt huvudvärk. Det är nog inte så svårt att låta bli mig när jag just vaknat väl??

 

Jag har skitsvårt för folk som inte ligger still när de sover, jag hatar när folk snarkar. Snarkar de så kan jag inte sova.

 

Jag hatar att alltid vara den som lagar mat eller gör saker i hemmet. Jag hatar när folk är antingen för pedanta så jag måste skämmas eller om de är för orenliga och som gärna sitter i en svinstia utan att bry sig om växande röror och skräphögar/diskberg.

Jag vill ha ordning men ändå inte för hög arbetsbörda med hemmet. Jag kommer inte knäskura mina golv varje vecka och inte dina heller.

Lagom är bäst. Det som energin räcker till utan att det blir kaos.

 

Jag vill ha hjälp med saker hemma om vi bor isär men inte så mycket hjälp att jag inte behöver göra något själv. Jag är fullt nöjd med småplock vid matlagning/disk etc som en gör tillsammans om man umgås och ska äta ihop och att man hjälps åt med saker hos varandra när man ses, men inte till överdrift. Jag kommer inte storstäda  hos dig så jag vill inte att du storstädar hos mig om jag inte är utbränd, sjuk eller något vid sällsynta tillfällen. Mår du dåligt hjälper jag dig med. Ge och ta, liksom.

 

Jag vill att andra lägger tid på mig, men inte så mycket tid att deras egna liv tar stryk. Man ska ha vänner och man ska umgås ofta med sina vänner. Man ska ha eget liv, utanför relationen. Jag vill inte ha 500 sms/telefonsamtal på en dag om vi inte råkar ses just då. Jag har kanske annat för mig! Jag respekterar din tid, så snälla respektera min!!

 

Jag vill att andra ringer på telefon innan de dyker upp vid min ytterdörr.

Jag tycker inte om oväntade besök för jag kan faktiskt vara upptagen med något alternativt vara trött och inte orka. Fråga före!

Jag vill bli lyssnad på och förstådd om jag är ledsen över något, jag vill inte ha en jäkla lösning. Jag vill att du förstår och peppar/tröstar och säger att det blir bra.

 

Om jag blir missförstådd så vill jag att den andra frågar mig vad jag menar istället för att hitta på egna grejer och därför höjer rösten/fräser/låter grinig & irriterad.

 

Jag hatar folk som inte kan bara ta det lite jäkla lugnt. Gå inte runt & greja med 100 saker om jag sitter & jobbar med något. Gör gärna nåt eget men låt inte och rör dig inte. Sitt & spela ett dataspel eller nåt, men gå inte runt som en dåre. Det distraherar och då kan jag inte jobba!!

I gengäld kommer du få samma hänsyn från mig. Jämt. Så är det.


Bortsett från det…. så är jag jättelätt att ha en relation med.

Att inte veta ett skit. En ADHD-akademikers dilemma.

Jag är antagen till en kurs, som jag är registrerad på. Reservplats 2 på en annan kurs, som jag vill läsa. Båda kurserna börjar nästa vecka och jag vet inte vilket schema som jag ska följa! Så nu måste jag ha koll på båda!

CSN dröjer med mitt besked om studiemedel för att de inte fattar att de kanske bör kolla historiken i 1 år istället för 1 termin på grund av att jag läser fristående kurser och har byggt mitt eget program.
Kollar de 1 år bakåt ser de att jag klarat 100% av mina studier med goda resultat,
men beslut dröjer för att min kandidatuppsats inte är betygsatt ännu.
Jag kommer få pengar.
Jag vet bara inte NÄR och det är så sjukt irriterande för jag vill veta hur mycket och planera min vårtermin.

Så jag vet inte när de fattar att jag klarat mina poäng.
Jag vet inte om jag måste läsa sociologi eller om jag kan få hoppa på avancerad nivå i genusvetenskap direkt.

Jag vill veta vad som kommer i förväg så jag kan förhålla mig till det utan att bli stressad.

Eller ja, det beror väl på att jag haft panik över att inte ha koll på nåt i så många år pga total inkompetens när det kommer till att planera och följa en sån planering…

Jag är på G, jag har ju gjort klart min uppsats. jag bara inte vet ett skit om vad jag gör i vår eftersom jag har 2 alternativ och jag vet inte när mina pengar kommer.

Nu kan jag följa en planering och inser fördelen med att veta i förväg.
Inga sista minuten impulser och panik. XD
Det tippade liksom åt andra hållet… och jag vill veta ALLT i förväg till skillnad från förut då jag lättvindigt kunde ta saker som de kommer.

Grant Morrison's The Trial of Diana Prince
Problemet är väl snarare:

1) När jag inte har behov av förutsägbarhet så blir jag matad med information i förväg som jag inte orkar strukturera i huvudet och blir stressad av att jag inte kan hålla reda på allt.

2) När jag har ett akut behov av förutsägbarhet så får jag inte veta någonting och blir stressad av att inte ha kontroll.

Irritationen är total…